Jag är en ganska stor kille nu. Nästan 5 år. Då är man ganska stor. Nästan störst på dagis. Fast jag är ganska liten också. För liten för att köra bil själv men lagom stor att åka berg och dalbanan på Liseberg om någon vuxen är med. Jag är för liten för att börja i skolan men lagom stor för att följa med kompisar hem från dagis.
Jag vet inte om jag vill vara liten eller stor. Det är ju bra bägge två men jag vet inte. Innan den 5 februari när Wildis föddes var jag liten jämt. Mamma och jag gjorde alltid kuliga saker ihop. Vi handlade alltid, lördagsshoppade på stan med tillhörande lunch och jag låg ALLTID brevid mamma i sängen.
När Wildah föddes blev jag plötsligt stor. Storebror. Då ska man vara snäll och lyssna hela tiden. Hjälpa till och helst sova hela natten i sin säng så det inte blir så trångt nu när Wildah jämt ligger brevid mamma.
Jag saknar att ha mamma för mig själv. Wildah äter ofta fast nu vet jag när det passar att sno till sig mamma och inte.
I går kväll hade jag och mamma egentid...på COOP av alla ställen! När vi kom hem läste vi bok och sen låg mamma brevid mig tills jag somnade.
Jag längtar lite tills Wildah blir större. Tror jag. Om hon inte tar mina saker på rummet förstås...
Oftast sover jag hela natten i min säng fast när pappa går till jobbet går jag in till mamma och kryper ner brevid henne. Då tänker jag på hur mysigt det var när mamma och jag bara var vi. Bara jag och mamma. Mamma och jag. Oftast försvinner mina tankar fort när Wildah sparkar till mig och ger mig ett leénde som gör att jag för en stund glömmer bort hur det var förr och förstår hur glad jag är att ha fått världens bästa lillasyrra!
Fast hon kan ju dela med sig av morsan lite mer kan jag ju tycka...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar